Om Döden
Dröm drömd mellan den 10/9 och den 11/9 2006
Jag var på någonting med skolan, eller något läger. Vi hade en uppgift att blunda och gå igenom en skog, och vi fick inte tjuvkika. Jag blundade och jag gick. Det var ganska glest med träd och de glesnade allt med (jag tjuvkikade), sedan kom jag fram till en klippavsatts och jag slutade tjuvkika. Detta resulterade i att jag trillade ner för klippavsatsen och ramlade ner i vattnet. Amanda som satt på en lägre klippa drog upp mig, och pekade på min kropp som låg på en ännu lägre klippa.
"Är jag död?" frågade jag.
"Ja", svarade Amanda.
"Är du död?" frågade jag.
"Ja", svarade hon.
Så kom det sig att Amanda plötsligt förvandlades till Griselda Goldhawk (bitr. Rektor på SH) och gick med mig för att visa och påminna mig hur mitt liv hade varit. Hon visade min familj, jag hade en mamma och en pappa och inga syskon, och jag hette Linnea. Sedan visade professor Goldhawk mig till platsen där jag skulle skickas iväg till den riktiga döden. Innan mig var en fet festprisse i 40års åldern och han fick se sin egen begravning, det var ett stort partaj. En tjej som hade supit ner sig totalt dansade omkring naken, men fick snabbt på sig kläderna då hon såg att hennes pappa kom för att hämta henne. Detta tyckte 'festprissen' var riktigt roligt och dansade omkring som en galning bland folket även om ingen kunde se honom. Så kom vi tillbaka från inblicken i begravningen, och han skickades iväg i en kista längst en flod. Så var det min tur. Jag fick en snabblick till mitt hem, såg min sörjande pappa. Sedan fick jag tre alternativ av vad som hade hänt sista dagen i mitt liv. I ett av alternativen hade pappa örfilat mig, i det andra hade han tänkt göra det och i det tredje hade han varit rent rasande på mig. Jag valde det andra alternativet. Sedan lade jag mig i min kista ochgungade iväg längst floden. Jag vaggades till en fridfull sömn och sen existerade jag inte mer.
Efter detta såg jag (inta jag som i död, utan allmänt) en överblick över mina föräldrar då de städade köket. Min pappa, som var helt förkrossad över min död, hittade den stora "skålen" med delar av mig i. Däri fanns också två olika skålar med någon form av vätska i. Min pappa tar skålarna och häller över lite från den ena till den andra och plötsligt är han på det stället där jag skickades iväg längst floden och där är också jag.
"Pappa, var inte ledsen", sa jag. "Jag förlåter dig."
Vi kramade om varandra och så åkte jag än en gång iväg på floden och vaggades till sömn och ickeexistens.
Jag var på någonting med skolan, eller något läger. Vi hade en uppgift att blunda och gå igenom en skog, och vi fick inte tjuvkika. Jag blundade och jag gick. Det var ganska glest med träd och de glesnade allt med (jag tjuvkikade), sedan kom jag fram till en klippavsatts och jag slutade tjuvkika. Detta resulterade i att jag trillade ner för klippavsatsen och ramlade ner i vattnet. Amanda som satt på en lägre klippa drog upp mig, och pekade på min kropp som låg på en ännu lägre klippa.
"Är jag död?" frågade jag.
"Ja", svarade Amanda.
"Är du död?" frågade jag.
"Ja", svarade hon.
Så kom det sig att Amanda plötsligt förvandlades till Griselda Goldhawk (bitr. Rektor på SH) och gick med mig för att visa och påminna mig hur mitt liv hade varit. Hon visade min familj, jag hade en mamma och en pappa och inga syskon, och jag hette Linnea. Sedan visade professor Goldhawk mig till platsen där jag skulle skickas iväg till den riktiga döden. Innan mig var en fet festprisse i 40års åldern och han fick se sin egen begravning, det var ett stort partaj. En tjej som hade supit ner sig totalt dansade omkring naken, men fick snabbt på sig kläderna då hon såg att hennes pappa kom för att hämta henne. Detta tyckte 'festprissen' var riktigt roligt och dansade omkring som en galning bland folket även om ingen kunde se honom. Så kom vi tillbaka från inblicken i begravningen, och han skickades iväg i en kista längst en flod. Så var det min tur. Jag fick en snabblick till mitt hem, såg min sörjande pappa. Sedan fick jag tre alternativ av vad som hade hänt sista dagen i mitt liv. I ett av alternativen hade pappa örfilat mig, i det andra hade han tänkt göra det och i det tredje hade han varit rent rasande på mig. Jag valde det andra alternativet. Sedan lade jag mig i min kista ochgungade iväg längst floden. Jag vaggades till en fridfull sömn och sen existerade jag inte mer.
Efter detta såg jag (inta jag som i död, utan allmänt) en överblick över mina föräldrar då de städade köket. Min pappa, som var helt förkrossad över min död, hittade den stora "skålen" med delar av mig i. Däri fanns också två olika skålar med någon form av vätska i. Min pappa tar skålarna och häller över lite från den ena till den andra och plötsligt är han på det stället där jag skickades iväg längst floden och där är också jag.
"Pappa, var inte ledsen", sa jag. "Jag förlåter dig."
Vi kramade om varandra och så åkte jag än en gång iväg på floden och vaggades till sömn och ickeexistens.
Sagan om Didrick
Dröm drömd någon gång i sommar efter v 27
Jag och Annika var och lämnade av hästarna i hagen. Vi hade bilen och hade precis lagt av hästarnas grimmor i den och klappade hästarna hej då, då någon steg in i bilen och körde iväg. Annika bara viftade lite med armen och sa:
"Det gör inget, vi känner dem. De kommer lämna tillbaka bilen om någon vecka eller så."
Hon tog med mig runt några träd i skogen och där var plötsligt en stor parkering. Hon gick fram till en splitterny silverfärjad SAAB och sa:
"Vi kan bara ta någon av de här så länge."
Då landade två enmansflygplan i trä på parkeringen. Det ena var blått, det andra gult. Killen som flög det gula planet förklarade att de körde ett spel som gick ut på att de skulle skjuta ner varandra. De skjöt inte ner varandra på riktigt utan blev låtsasträffade och var då tvugna att landa. De spelade en omgång uppe i luften och landade sedan. Killen i det gula planet, som hette Didrick, tog av ena däcket från sitt plan (som var misstänkt likt ett cykelhjul) och började plocka bort gummit från det. När han tagit bort det vände han det utochin. Där satt ettsilverförgat föremål som var ungefär fem centimeter högt. Didrick skruvade bord det, och det visade sig ha formen utav ett hjärta som han gav till Ingrid. Sedan sjöng de hela I can show you the world utan någon paus och alla som stod runt om vaggade fram och tillbaka och tyckte det var jätteromantiskt. Jag med. Efter ett tag gick någonting upp för mig och jag tänkte - men Kalle då?
Straxt efter det drömde jag att Didrick var i en skoaffär tillsammans med Ingrid, och jag var Didrick. Han tog av sig sina röda gamla slitna converse och tog sedan på sig ett par nya gröna. Sedan frågade han expediten om hon ville med och fika tillsammans med honom själv och Ingrid, och det ville hon. Så de gick och fikade. Didrick vandrade sådeles ut med sina nya converse på fötterna utan att betala dem och lämnade kvar de gamla, och hade en trevlig fikastund med Ingrid och expediten.
Jag och Annika var och lämnade av hästarna i hagen. Vi hade bilen och hade precis lagt av hästarnas grimmor i den och klappade hästarna hej då, då någon steg in i bilen och körde iväg. Annika bara viftade lite med armen och sa:
"Det gör inget, vi känner dem. De kommer lämna tillbaka bilen om någon vecka eller så."
Hon tog med mig runt några träd i skogen och där var plötsligt en stor parkering. Hon gick fram till en splitterny silverfärjad SAAB och sa:
"Vi kan bara ta någon av de här så länge."
Då landade två enmansflygplan i trä på parkeringen. Det ena var blått, det andra gult. Killen som flög det gula planet förklarade att de körde ett spel som gick ut på att de skulle skjuta ner varandra. De skjöt inte ner varandra på riktigt utan blev låtsasträffade och var då tvugna att landa. De spelade en omgång uppe i luften och landade sedan. Killen i det gula planet, som hette Didrick, tog av ena däcket från sitt plan (som var misstänkt likt ett cykelhjul) och började plocka bort gummit från det. När han tagit bort det vände han det utochin. Där satt ettsilverförgat föremål som var ungefär fem centimeter högt. Didrick skruvade bord det, och det visade sig ha formen utav ett hjärta som han gav till Ingrid. Sedan sjöng de hela I can show you the world utan någon paus och alla som stod runt om vaggade fram och tillbaka och tyckte det var jätteromantiskt. Jag med. Efter ett tag gick någonting upp för mig och jag tänkte - men Kalle då?
Straxt efter det drömde jag att Didrick var i en skoaffär tillsammans med Ingrid, och jag var Didrick. Han tog av sig sina röda gamla slitna converse och tog sedan på sig ett par nya gröna. Sedan frågade han expediten om hon ville med och fika tillsammans med honom själv och Ingrid, och det ville hon. Så de gick och fikade. Didrick vandrade sådeles ut med sina nya converse på fötterna utan att betala dem och lämnade kvar de gamla, och hade en trevlig fikastund med Ingrid och expediten.